Övergreppen

Jag var 12 år. Men egentligen började det redan när jag var nio och mina bröst började växa. Redan när jag var nio visste jag att gömma mig, ta på mig en stor tröja för att dölja det som började växa. Låta axlarna sjunka ihop. Synas lite mindre. För att slippa kommentarerna. 

Inför varje rast våndades jag. Skulle jag lämnas ifred denna rast eller skulle jag bli intryckt i ett hörn. Skulle jag bli inlåst med ett gäng killar på toaletten. Jagad och nedbrottad. Varje rast, en vånda. En utsatthet. 

Jag jagades, brottades ned på gräsmattan. En kille satt på varje ben, en på varje arm. Jag ser deras ansikten framför mig. Hör skratten. Känner händerna som tafsar och klämmer. Känner hur tröjan dras upp. Händerna överallt på mina bröst. Smärtan i brösten. Smärtan i utsattheten och i hjälplösheten. Jag vrider mig, ålar, försöker ta mig loss. Jag är fast. Fem, sex, sju killar håller fast mig. Paniken. Jag kommer inte loss. 

Vissa raster sprang jag så långt bort på skolgården jag kunde. För att få vara ifred. För att slippa bli utsatt. Men ständigt denna rädsla. Rädsla för ytterligare ett övergrepp. Varje dag. Varje rast. Återkommande övergrepp. Jag var 12 år. 

Jag är 39 år. Upplevelserna är fortfarande fastetsade i mitt minne. Känslorna kommer tillbaka. Paniken. Utsattheten. Hjälplösheten. Skulden. 

Jag är 39 år. I 30 år har jag som kvinna blivit utsatt för sexuella trakasserier. För sexuella övergrepp. 30 år och det är inte över. Som kvinna vet jag att jag kommer att utsättas för det igen, och igen, och igen. 

Vi lär oss leva med det. Vi lär oss att inte registrera varje gång det händer. Vi lär oss trycka undan det. Vi lär oss överleva. Men vi är inte tysta längre.  

Annonser

Trasiga människor och spruckna själar

Kulturkollo är en blogg jag följer mycket på grund av att en av deras skribenter är en god vän till mig, men givetvis också för att jag är väldigt intresserad av böcker och lästips alltid är välkomna. Nu skall denna blogg som sagt inte bli en bokblogg men då det av olika skäl inte blivit något politiskt bloggande under en lång tid så tänkte jag att jag skulle delta i veckans utmaning på Kulturkollo.

Temat på kulturkollobloggen denna vecka är Trasiga människor och spruckna själar och utmaningen går ut på att lista sina tre mest minnesvärda läs- eller filmupplevelser inom denna kategori. Jag har läst väldigt mycket böcker, och sett många filmer, som kan platsa i just denna kategori så jag tänkte att jag skulle passa på att dela med mig av några av de böcker som påverkat mig mest och som fortfarande flera år efter läsningen sitter kvar litegrann under huden.

Först vill jag tipsa om boken Tully av Paullina Simons, det är måhända inte ett litterärt mästerverk men Tully är en bok som jag läste första gången under en av mina mörkare perioder och huvudpersonen Tully är på något vis en karaktär som jag kan identifiera mig med. Nu är det några år sedan jag läste den och kanske är igenkänningen inte lika stor, men likväl kommer karaktären Tully alltid att finnas med mig.

Jag vill också tipsa om två böcker av Johanna Nilsson, Hon går genom tavlan, ut ur bilden och Gå din väg men stanna. I båda böckerna får vi möta Hanna som lider av psykisk ohälsa. Genom väl valda ord förmedlar Johanna Nilsson Hannas smärta, vi känner hur den river och sliter i henne. Vi delar den och vi önskar att Hanna inte skall behöva kämpa så mycket bara för att överleva.

Nästa tips är Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Bara titeln sätter fingret så exakt på vad det handlar om, bara titeln gör att det suger till i bröstet på mig. Ännu mer smärtar det under läsningen:

Vem ringer man när man inte orkar leva? Vem ringer man när man inte vill leva? Observera min formulering, den är viktig. Jag har inte någon längtan efter att dö. Jag åtrår inte döden. […] Nej, jag längtar inte efter att dö. Det är livet jag inte klarar av. […] Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt.

Om ovanstående är böcker som skänker igenkänning, som minskar känslan av ensamhet så skänker följande två tips lite mer hopp. Det är böcker som beskriver vägen ur mörkret, som visar att det går att ta sig ut på andra sidan och känna lycka och glädje igen. I boken Get Me Out of Here: My Recovery from Borderline Personality Disorder får vi följa Rachel Reilands väg genom intensiv terapi. Vi får följa hennes framsteg och hennes bakslag, hennes allra mörkaste stunder och de ljusare. I boken Shoot the Damn Dog: A Memoir of Depression berättar  Sally Brampton både om sin väg genom och ut ur djup depression men ger också tips på vad som kan fungera för att ta sig ur mörkret. Sally Bramptons bok är även på sätt och vis en uppgörelse med det stigma som omgärdar psykisk sjukdom. Hon beskriver hur ensam hon kände sig med sin sjukdom och om att det är precis just det stigmat gör med människor som lider, de får dem att tro att de är ensamma för alltför få vågar prata om psykisk ohälsa.

Dessa böcker river och sliter i mig, men de får mig också att känna mig mindre ensam. De har fått mig att våga prata om mitt eget mörker, de har fått mig att sparka bakut mot stigmat och mina egna tankar om att min psykiska ohälsa definierar mig. För det är givetvis inte så att jag enbart är min sjukdom, jag är så mycket mer. Jag har av Tully, Hanna, Ann, Rachel och Sally lärt mig att det finns så mycket annat som definierar mig, jag har lärt mig att en både kan lida av psykisk ohälsa och vara en intelligent och kompetent person. Vi som lider av psykisk ohälsa möts ofta av välmenande men för oss helt omöjliga råd om att rycka upp oss, om att vi borde tänka positivt och se hur bra vi har det. Råd som bara får oss att känna oss oförstådda, misslyckade och ensamma, råd som gör att vi slutar prata om hur vi verkligen mår. Det är dags att göra upp med stigmat och våga prata om hur vi verkligen mår, den psykiska ohälsan ökar i samhället och det är oerhört svårt att få den vård en verkligen behöver. Jag är priviligierad nog att kunna betala för att gå i terapi, terapi som verkligen hjälper mig, men alla är inte så priviligierade och psykisk hälsa skall inte handla om klass. Ju mer vi vågar prata om hur vi mår, desto mindre ensamma känner vi oss. Ju mer vi vågar prata om psykisk ohälsa, desto mer får samhället upp ögonen för den och förhoppningsvis får fler den vård de har rätt till och behöver.

Smärta går aldrig att jämföra, och min smärta är verklig för mig på samma sätt som andras smärta är verklig för dem. Smärta kan inte jämföras, men en kan få perspektiv på den så jag vill slutligen tipsa om den mest hjärtskärande bok jag någonsin läst. En bok som handlar om människor, i detta fall barn, som trasas sönder av vårt samhälle. Boken jag vill tipsa om är Rosario är död av Majgull Axelsson.

En liten flicka dör i ett land långt borta. Vad angår det oss? Vad kommer det oss vid? I synnerhet om det gått mer än två decennier sedan det hände. Hon hette Rosario Baluyot. Jag mötte henne aldrig, ändå följer hon mig ständigt. Det händer att jag drömmer att hon inte alls är död, att hon har fått växa sig vuxen och vacker. I andra drömmar är hon den hon verkligen blev: en mager unge med gatubarnets torra hud och hårda händer, en liten flicka med undernäringens svarta streck ristade i ansiktet, ett döende barn med tovigt hår och vilda ögon. Då går hon bakom min rygg – inte bara i drömmen utan också om dagarna – och viskar sina frågor: Vad var det för värld jag föddes till? Vad är det att vara människa om det som hände mig får lov att hända? 

Rosario och de andra barnen i boken följer mig ständigt, liksom tårarna jag fällde för dem under läsningen och efteråt. Det är en bok alla borde läsa och den som inte sedan engagerar sig för att förändra världen och krossa patriarkatet har inget hjärta.

Bokslut och nyårslöften

Så här i slutet av året skall man göra någon form av bokslut. En summering av det gångna året som avslutas med ett löfte inför det kommande året. Jag gav upp det där med nyårslöften som handlar om att bli en bättre människa, äta nyttigare, leva hälsosammare, träna, you name it för längesedan. Vet inte egentligen om jag någonsin har avgivit ett sådant löfte, men det har förmodligen hänt någon gång och med all säkerhet bröt jag i så fall löftet inom en vecka. I slutet av förra året lovade jag mig själv att jag under 2014 skulle läsa och resa mer, saker jag finner njutbara och helt enkelt ville göra mer av istället för trista löften om ett hälsosammare liv.

Något som har skänkt mig mycket glädje i år är politiken och mina fantastiska kamrater i Vänsterpartiet. Med en partikongress, en distriktsårskongress och två valrörelser så har året ägnats väldigt mycket åt politiskt arbete. Det har varit oerhört roligt och personligt utvecklande, om än också bitvis utmattande. Jag är väldigt stolt och tacksam för de förtroendeuppdrag jag har fått inom partiet under året. Jag lovar att göra mitt allra yttersta för att förvalta dem väl.

Större delen av året har jag också mått mycket bättre än vad jag gjort på många år men årets avslut har inneburit att mörkret ute har åtföljts av ett mörker även i sinnet. Psykisk ohälsa är något jag har levt med under många år och i år beslutade jag mig för att inte längre skämmas för den delen av mig själv. Det är nog så svårt att leva med det ändå. Jag är stolt över det beslutet, och jag är stolt över de framsteg jag gjort när det gäller min psykiska hälsa. Det har varit många år av kamp och hårt arbete, det har givit resultat och i det stora hela mår jag som sagt bättre än på många år.

Så allt som allt har jag haft ett ganska bra år och emellan valrörelseplanering och flygbladsutdelningar hann jag faktiskt med tre längre resor. En solresa till Kap Verde. En resa till min favoritstad alla kategorier, London och en till Italien. I Italien hade jag förmånen att få delta vid Chiara och Christians bröllop i Venedig, och vilket fantastiskt bröllop det var. Så mycket kärlek och värme. Tusen tack för att jag fick dela det med er! Däremot så hade jag inte riktigt tid, ork eller koncentration nog att läsa så mycket som jag önskade. Många intressanta böcker inhandlades, ett flertal efter att jag hade belagt mig själv med bokköpstopp, men allt för få lästes. Detta tänker jag råda bot på under 2015, det blir ingen extra valrörelse och därmed inte alls lika mycket partiarbete vilket rimligen borde innebära mer tid över åt läsning. Mitt löfte för kommande år blir helt enkelt detsamma som inför 2014, jag skall läsa och resa mer. Resandet tror jag inte att det blir några problem med, första resan går av stapeln redan två dagar in på det nya året (brag, brag) men läsningen behöver jag en liten spark i baken för att lyckas med och därför har jag bestämt mig för att ge mig på bokbloggarnas kaosutmaning, här sammanställd hos Sagan om sagorna. Jag kommer att redogöra för mina framsteg under denna flik på bloggen och om jag vill tipsa om någon bok jag läst lite extra så har Fanny på Litteraturkvalster & småtankar lovat att upplåta lite utrymme åt mig som gästpostare på hennes blogg.

Med det önskar jag alla som förgyllt mitt år ett riktigt fantastiskt 2015!

Kram                                                                                                                                                                                           Johanna

 

Decemberöverenskommelsen

Det blev inget extra val, det blev istället en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna.

Under hösten har jag varit eftervalstrött och politiskt deprimerad. Jag såg i extra valet ett hopp om ljusare tider för Sverige. Måhända ett litet hopp men ändock ett hopp. Så här i efterhand, när nyheten har lagt sig, ser även jag att decemberöverenskommelsen är den bästa lösningen i nuläget. Ett extra val hade förmodligen inte förändrat så mycket i de politiska styrkeförhållandena och vi hade fått leva i månader av en smutsig debatt där Sverigedemokraterna hade satt agendan. Överenskommelsen var helt enkelt nödvändig för att inte låta Sverigedemokraterna ta svensk politik som gisslan i sin önskan om att påverka i den enda fråga som betyder något för dem, migrationspolitiken.

Om överenskommelsen kan man säga att den är bra så länge Alliansen håller ihop och Annie Lööf och Jan Björklund envist vägrar samarbeta med Stefan Löfven. Håller Alliansen ihop är regeringen tvungen att samarbeta med Vänsterpartiet för att få till stånd den största partikonstellationen och på så vis få igenom sin budget i riksdagen. Överenskommensen skapar därmed en möjlighet till skarpare vänsterpolitik och kan innebära att skillnaderna mellan höger och vänster i svensk politik blir tydligare. Detta vore en bra utveckling för Sverige. Tydligare skillnader i politiken och en skarpare vänsterpolitik för minskade klyftor och ökad jämställdhet skulle göra Sverige bättre för alla att leva i och samtidigt minska grogrunden för ökat stöd till Sverigedemokraterna. Men eftersom jag är lite av en cyniker så tror jag Stefan Löfvens vilja att bryta blockpolitiken är starkare än att föra en skarp vänsterpolitik och litar därför inte på de utfästelser om fortsatt budgetsamarbete mellan regeringen och Vänsterpartiet under mandatperioden utan tror att regeringen kan tänka sig att komma överens med något eller några av de borgerliga partierna om möjlighet till detta ges framöver. Stefan Löfven uttryckte själv detta tydligt i en intervju med DN häromdagen då han påpekar att det står partikonstellationer i överenskommelsen och inte vilka partier det är. Eftersom Allianspartierna redan innan valet aviserade att de efter 2014 inte kommer att lägga något gemensamt budgetförslag så finns alla möjligheter för regeringen att söka samarbete med partier på den borgerliga sidan under mandatperioden.

Det beslutas även i överenskommelsen om att man skall samarbeta inom tre områden, försvars- och säkerhetspolitik, pensionssystemet och i en gemensam energikommission. I sig är det inget nytt med breda blocköverskridande samarbeten kring försvars- och säkerhetspolitiken samt pensionssystemet men risken är ändå att ökat samarbete både inom dessa områden och andra områden gör att de politiska skiljelinjerna suddas ut. I kombination med farhågan om ytterligare samarbete över blockgränserna under mandatperioden är jag rädd att de politiska skiljelinjerna blir så otydliga att man lämnar fältet alltför öppet för Sverigedemokraterna att utmåla sig som det enda alternativet i svensk politik. Utöver det, och av minst lika stor vikt, så anser jag att en sådan utveckling vore högst olycklig av det skälet att verkligt framåtsyftande politik behöver flera olika förslag och idéer som bryts mot varandra. En välmående demokrati behöver helt enkelt tydliga alternativ.

 

 

 

 

Vilka vinner på ställningstaganden?

Jag kan inte skaka av mig känslan av att vi, genom att till exempel hälsa på talmannen på minoritetsspråk eller inte hälsa alls, alienerar fler än de vi appellerar. Framför allt när media beskriver aktionerna som ”attacker”, ”trots” etcetera. Vi blir tydligare en del av det etablissemang som Sverigedemokraterna menar att de är en motpol till. Jag menar inte att vi skall låta bli, för det är bra att tydligt ta ställning och inte medverka till normaliseringen av Sverigedemokraterna och rasism. Men skjuter vi oss själva i foten? Visst får vi delningar och ”tummar upp” från våra kamrater och gelikar men blir vi en klubb för inbördes beundran där vi utesluter fler än vi bjuder in. På samma sätt när media (och vi) skriver spaltmeter om hur vi skall benämna Sverigedemokraterna. Fascister, nazister eller ”bara” rasister? Vilka talar vi till när vi delar dessa artiklar och texter? För inte verkar det som om Sverigedemokraternas väljare bryr sig om huruvida partiet är nazistiskt eller fascistiskt. Visst är det viktigt att tydligt tala om vilken sorts parti Sverigedemokraterna är och det skall vi absolut aldrig sluta göra. Men sker det inte också på bekostnad av att vi pratar om något annat och gör något annat?

De allra flesta av oss är överens om att det bästa sättet att motverka Sverigedemokraterna och deras splittringspolitik är genom att stärka gemenskapen och solidariteten. Borde vi inte prata mer om hur vi gör det? Eller kanske rent av aktivt göra det? Använda vår tid till att stärka gemenskapen i våra samhällen?

Jag skulle vilja se en valrörelse där vi pratar mer om vilket samhälle VI vill ha, istället för att prata om vilket samhälle Sverigedemokraterna eller högern vill ha. Jag skulle vilja att vi pratar mer om hur just VÅR politik skapar detta samhälle. Jag är övertygad om att vi då talar till fler än vad vi gör nu, att vi når fler. Vi är just nu för upptagna med att ta ställning och då låter vi Sverigedemokraterna sätta agendan för vad vi skall tala om. De enda som vinner på det är Sverigedemokraterna.

En vecka kvar till valet (och om vikten av att rösta)

Idag är det en vecka till valet. En vecka till jag sitter tillsammans med mina kämpande kamrater och biter på naglarna på valvakan. I veckan går vi in i slutspurten, med ännu intensivare valarbete. Fler flygbladsutdelningar, möten, trappspringningar och längre öppettider i valstugorna. Jag är djupt imponerad och väldigt stolt över allt det ideella arbete vi tillsammans gör för att nå ut med vår politik. Vi är alla partihjältar.

Men det jag främst vill fokusera på idag är vikten av att gå och rösta.

Socialdemokraterna har givit beskedet att de kan tänka sig att samregera med Miljöpartiet, men att de utöver detta kan tänka sig samarbete med både Folkpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet. Vi i Vänsterpartiet är enda partiet som tydligt tar ställning för ett rödgrönt styre av Sverige efter valet, vi kan tänka oss ett sådant samarbete under förutsättningen att vinster inom välfärden förbjuds. Det är med vårt tydliga ställningstagande i bakgrunden som jag skriver nedanstående rader om vikten av att rösta.  Det handlar inte enbart om att det är viktigt för demokratin utan även för att det är viktigt att på alla vis utestänga Sverigedemokraterna från möjligheten att få en vågmästarroll i riksdagen. En absolut vågmästarroll för Sverigedemokraterna skulle innebära stora svårigheter för en rödgrön minoritet att få igenom sin politik. Tillsammans med Sverigedemokraterna skulle det borgerliga blocket kunna stoppa alla viktiga politiska förändringar som de rödgröna vill genomföra. Särskilt på områden som rör förbättringar för samhällets svagaste och mest utsatta grupper. Jag är genuint orolig för att en sådan situation skulle innebära ett effektivt stopp för alla förbättringar jag vill se i Sverige. Jag är genuint orolig för att en sådan situation effektivt sätter stopp för ett mer jämlikt, jämställt och solidariskt Sverige.

Tittar vi på siffror från sammanvägda opinionsundersökningar så saknas idag 8000 röster på antingen Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller MIljöpartiet för att säkra en rödgrön majoritet och på så vis utestänga Sverigedemokraterna från inflytande i riksdagen efter valet. De 8000 rösterna kommer att motivera mig de sista dagarna i valspurten, de 8000 rösterna och mina kamrater som kämpar vid min sida. Tillsammans kan vi se till att utestänga rasisterna från inflytande i riksdagen, vi blir tyvärr inte av med dem i år, men vi kan utestänga dem från inlytande. Tillsammans kan vi också säkra en rödgrön majoritet som kan bygga ett mer rättvist och solidariskt Sverige.

Nu kör vi kamrater, en vecka kvar!

Brandtal om klimat och miljö på Kulturkalaset

Idag avslutas Kulturkalaset i Göteborg. Ett oerhört bra arrangemang med mängder av programpunkter som gör kulturen tillgänglig för alla oavsett inkomst. För första gången arrangerade man även ett Demokratitorg där de politiska partierna blev inbjudna till att deltaga med tält och i tal och debatter. Vi var flera Vänsterpartister som gjorde strålande insatser under dessa programpunkter, själv höll jag ett brandtal om klimat och miljö. Det var mitt andra apelltal någonsin och av den anledningen är jag mycket nöjd med min egen insats.

Här kan ni läsa mitt tal i sin helhet:

Vilken värld vill du leva i? Vilken värld vill du att dina barn, barnbarn och barnbarnsbarn skall leva i? Vill du att de skall leva i en värld där skogsbränder, översvämningar och extrem hetta blir allt vanligare? Eller vill du att de skall leva i en värld där vi på allvar har tagit tag i klimathotet, så att vi kan lämna över en miljö värdig kommande generationer.

För Vänsterpartiet är klimatet vår tids ödesfråga! Klimathotet måste vi lösa tillsammans. Internationellt måste den rika världen ta sitt ansvar och vi i Sverige måste visa att vi är ett föregångsland.

Vi i Vänsterpartiet är socialister, feminister, och vi är gröna!
Alla vet att klimatomställningen måste göras. Företagen vet det också, men det är oftast lönsammare för dem att på kort sikt bara fortsätta som vanligt. Därför behövs det partier som är beredda att ta den konflikten. Som sätter klimatet före kortsiktiga vinster. Vi är det parti som föreslår de största satsningarna på en klimatomställning. På solpaneler, biogas och ny järnväg. Men det krävs mer än så.

Klimatfrågan handlar om makt och pengar. Det handlar om att fördela knappa resurser. I Sverige och i världen. Vi måste våga ompröva en ekonomisk tillväxt som bygger på ständigt ökad materiell konsumtion. Det gör vi bäst i ett samhälle som fördelar mer rättvist, i ett samhälle där kultur och social trygghet växer, där inte allt fokuseras på ökad materiell förbrukning. Det kräver vänsterpolitik.

I Göteborg har vi tagit viktiga steg för att minska de utsläpp som påverkar klimatet. Men vi i Vänsterpartiet vill göra mer. Utsläppen varierar kraftigt beroende på vilken klass och vilket kön du har. Göteborg är en stad byggd av män. För män och deras bilar. Människan har fått anpassa sig efter trafiken. Det vill vi ändra på. Genom det västsvenska paketet har vi fått möjlighet att omfördela resurser till de grupper som åker kollektivt i större utsträckning. Det vill säga unga, kvinnor, utrikesfödda och äldre.

Foto Elin Engström

Foto Elin Engström

Trängselskatten ingår i det västsvenska paketet. Om trängselskatten skall vi göteborgare folkomrösta i september. Vi i Vänsterpartiet säger ja till trängselskatt. Trängselskatten innebär att klimatet och miljön i vår gemensamma stad värnas framför vita medelålders mäns önskan att köra bil överallt. Vi vill göra Göteborg till en klimatneutral stad. Göteborg skall bli en socialt och ekologiskt hållbar föregångsstad. Vi vill satsa på kollektivtrafiken och vi vill i förlängningen göra den gratis för alla.

Rösta på Vänsterpartiet om du vill värna klimatet. Värnar vi klimatet står vi upp för rättvisa, solidaritet och medmänsklighet!
Tack!